En oas i stormen

Jag blev pappa den 16 december. En lika fantastisk upplevelse som den var livsomvälvande. Jag stod plötsligt inför en utmaning av en magnitud jag aldrig tidigare varit i närheten av. Inte nog med att jag skulle hantera alla de nya vardagliga utmaningarna i form av en inte sällan rubbad nattsömn, oförändrade krav på jobbet, ökade krav hemma, en kraftigt reducerad egentid och ett obetydligt utrymme för spontana infall. Till detta skulle läggas utmaningen att lära mig hantera en sambo som gått från att vara en partner i spontanitet och galna upptåg till att över en natt bli vår lilla gosses absoluta livlina, som i högre grad än jag får sin nattsömn sönderhackad, vars egentid är snudd på obefintlig och som numera betraktar spontana infall som rena utopin.
För att bemästra det nya livet krävs krafter man, innan Linus föddes, inte kunde föreställa sig. I den här stormen som man varje dag försöker bemästra finns dock en oas där jag kan hämta andan och samla kraft, och dessutom skapa förutsättningar för att orka än mer, både hemma och på jobbet, och som dessutom säkrar en god nattsömn. Den oasen är än så länge bara förärad mig själv i mitt hushåll, och den oasen heter spinning. Under den timme jag går in och leder en grupp mot, förhoppningsvis, ökat välbefinnande ger jag också mig själv andrum och återhämtning. Livet utanför spinningsalen existerar bara fragmentariskt, timmen på cykeln innebär att vardagsbestyren pausas och jag kan fokusera på min egen kropp, min egen andhämtning, mina störtfloder av svett, och – förstås – på att få alla ute i salen att utefter sina fysiska företräden och sin dagsform berusa sig med endorfiner. Jag är övertygad om att jag skulle bli en sämre människa, sambo, pappa, om jag inte fick det här utrymmet. Trots att jag vissa dagar är hallucinerande trött känner jag mig alltid, alltid, alltid piggare efter att ha manglat pedaler på spinningcykeln.
Det här är något som inte rimmar för människor som aldrig i sitt liv har tränat! Min gamla mamma, som knappast tränat fysiskt i hela sitt liv, tycker ”synd” om mig när jag i ena sekunden beklagar min trötthet och i nästa berättar att jag ska iväg och ha ett spinningpass. För henne är det svag logik att anstränga sig än mer när näsblodet lurar runt hörnet. Det är just vid sådana här tillfällen jag är så tacksam att jag tränar. Under en timme bygger jag energi för kvällen, natten, morgonen, och hela dagen efter. Genom min relativt goda kondition skapar jag kraftmässigt manöverutrymme för att bemästra min vardag, vilka ansträngningar jag än ska konfronteras med. Det är vid dessa tillfällen, när jag berusad av ansträngningen sätter mig i bilen och styr hem till min goa sambo och min underbara gosse, som jag tycker lite synd om alla de människor som inte tränar…

Göran