MOTIVATION

Jag har fått lära mig att MOTIVATION är färskvara. Det tror jag stämmer.

Vissa dagar finns den på plats. Allt rullar på utan att jag hinner fundera så mycket.

Nya utmaningar antas utan några större tvivel. Målet känns tydligt och hålls i sikte trots att vägen dit garanterat kommer att bli lång och mödosam.

Det är dagar då jag ser fram emot mina pass med stor glädje och tillförsikt. Kroppen spritter och jag kan knappt bärga mig, jag håller på att EXPLODERA av tillbakahållen energi!

Jag känner mig stark och oövervinnerlig. Här ska berg bestigas och lejon tämjas! Inget skrämmer mig!

Andra dagar är den bara borta. Puts väck. Hoho?

Bara att släpa sig upp ur sängen på morgonen känns som en enorm kraftansträngning.

Jag famlar och har svårt att fånga tankarna, än mindre skapa ordning i dem och låta dem leda till någon slags konkret handling.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för, och ännu mindre varför.

Helst vill jag bara lägga mig på soffan, dra på mig en filt och kolla gammalt skräp på TV tills jag somnar. Träna? Näääää...

Sådana dagar är jag tacksam för att jag är instruktör och har ett passchema att följa.

Jag kan inte bara avboka passet och strunta i att dyka upp (vilket garanterat hade hänt om jag varit TC-kund, jag förstår inte hur ni gör?). Jag MÅSTE pallra mig upp ur soffan, jag har helt enkelt inget val!

Jag känner ett instinktivt motstånd mot alla steg som måste tas innan jag väl är framme på TC. Byta om, sätta upp håret, hitta bilnyckeln, svänga höger i Kråkfällan, parkera, fylla vattenflaskan, knyta skorna...Håhåjaja!

Men det är något märkligt med den där FO-stabskällaren. Det måste vara någonting i luften. Eller i dricksvattnet? Jag behöver bara gå in i sal 1 och ta ett djupt andetag så blir jag glad! En kund som ler mot mig, en skön låt som spelas, det verkar inte behövas mer:
Plötsligt är den där! MOTIVATIONEN är tillbaka!

Efter passet sitter jag där hög på endorfiner och undrar vad det var som var så jobbigt med att åka till TC den här gången? Den känslan har jag redan glömt.

Motivation är inte logisk. Den kommer och går lite som den vill. Dosen förändras från gång till gång. Ibland får du klara sig helt utan en stund. Ibland får du sträva och kämpa för att hitta tillbaka till den. Eller för att den ska hitta tillbaka till dig.

Kanske är det vad som åsyftas när folk ber dig att "ta dig i kragen"?

Är det DÄR motivationen gömmer sig när jag inte hittar den?

Kör hårt alla därute, och trevlig helg!

/Moa